”Harungen” av Ina Rosvall

I Harungen får vi följa ett berättarjag som slits mellan sitt jobb på ett laboratorium och sitt liv hemma med familjen. På laboratoriet deltar hon i experiment på djur, för att mäta hjärnaktivitet som sedan tankas upp i den ständigt växande miman. Hemma har hon man och två barn som vill att hon ska spendera mer tid med dem, men hon dras alltmer till miman. En dag hittar hon en övergiven harunge och från den dagen blir experimenten allt mer extrema – och personliga.

Harungen är en suggestiv roman, som handlar mycket om hjärnan och medvetandet, men också om det okända. Den så kallade miman är central i boken, även om vi aldrig får någon riktig klarhet i vad miman egentligen är. Inte heller bokens huvudperson verkar veta exakt vad miman är. På något sätt får den representera ett slags kollektivt medvetande, där djurs samlade tankeverksamhet och erfarenheter samlats för att man sedan ska försöka se mönster däri. Det låter kanske flummigt, men det är det inte när man läser boken. Det är en kort och lättläst, men ändå välskriven, roman som man snabbt kommer in i. Att läsa om hur huvudpersonen försöker kombinera det analytiska arbetsjaget med det känslomässiga hemmajaget är intressant. Överhuvudtaget så är det en intressant och bra roman. Dock så kan jag känna att jag ibland inte förstår allting, men det behöver man ju heller inte göra för att tycka om en bok. Den här är bra skriven, har ett fint språk och är med sina 153 sidor en bok som går snabbt att läsa. En bra bok som jag kan rekommendera fler att läsa!

Betyg: 3,5 av 5

Titel: Harungen 

Författare: Ina Rosvall

Sidor: 153

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgiven: 2018