Om Jenny, ”Försvinner och stannar kvar” och biblioterapi

En av de böcker som jag läste år 2018, och som betytt väldigt mycket för mig, var Jenny Erikssons bok Försvinner och stannar kvar. Jag har valt att inte recensera den boken eftersom jag känner Jenny. Jag lärde känna henne i slutet av sommaren och i höstas köpte jag hennes bok som är en biografisk roman om hur det är att växa upp med en demenssjuk förälder.

Jag delar hus med mina föräldrar och min mamma har alzheimers. Det betyder att jag lever med en demenssjuk förälder dagligen. När mamma fick sin diagnos tänkte jag att nu ska jag läsa böcker om ämnet, men sen blev det inte så. Tvärt om så har jag nästan undvikit att läsa om sjukdomen då det gör allt så mycket mer verkligt. Men med Jennys bok vad det annorlunda, mycket pga att det var en roman och inte en faktabok. Jennys bok handlar mer om relationen till den alzheimersjuke än om sjukdomen i sig. Och den här boken var så viktig för mig att läsa! Jag kände igen beteenden och känslor och upptäckte att jag inte var ensam om att känna som jag gör. Att Jenny var barn när hennes pappa blev sjuk medan jag själv var vuxen spelar ingen roll, känslorna är i stort sätt desamma. Det betyder också mycket för mig att ha Jenny som vän. Att ha någon utomstående som gått igenom samma sak som jag kan prata om mamma med känns skönt. Tack Jenny för att du lyssnar och förstår!

Jennys bok Försvinner och stannar kvar är absolut en av de bästa böcker jag läste år 2018 och det beror inte bara på att den handlar om att vara anhörig till en demenssjuk person. Boken handlar också om Jennys skoltid som mobbad och hennes kamp mot utmattningssyndrom som vuxen. Den handlar om en ung kvinna som vill lära känna den pappa som blev sjuk tidigt i livet. Den handlar om kamp och hopp. Jag rekommenderar alla att läsa den här boken!

Och Jenny, skynda dig att skriva klart nästa roman för jag längtar efter att få läsa den!