”Små eldar överallt” av Celeste Ng

Det börjar med en brand. Det sägs att det är yngsta dottern Izzy som tänt på familjen Richardsons villa. Men varför? För att ta reda på det går vi tillbaka till när konstnären Mia och hennes tonårsdotter Pearl flyttar in i en av Richardsons fastigheter. Pearl blir snabbt vän med Richardsons fyra barn, som alla är i tonåren, och Mia får extrajobb som ett slags hembiträde hos familjen. Men i alla familjer finns det hemligheter och i takt med att dessa kommer upp mot ytan hopas problemen. Mia har lovat Pearl att de inte ska behöva flytta igen, men frågan är om hon kommer kunna hålla sitt löfte.

Små eldar överallt är en minst sagt hypad bok. Den blev utsedd till ”Årets bästa roman” på Goodreads år 2017. Nu har den äntligen kommit i svensk översättning och jag liksom många andra har kastat mig över den. Kanske med lite för stora förväntningar. Små eldar överallt tycks till en början vara en roman om ett gäng syskon i tonåren och deras kompis, men under läsningen presenteras parallella handlingar som väcker större frågor. Celeste Ng har skrivit en roman om familjeförhållanden, om vad det innebär att vara mamma och om vem som egentligen har rätten till ett barn. Det handlar om syskonskap och om vad som kan hända om man inte behandlar alla sina barn på samma sätt. Vilket uttryck tar sig utanförskap i en familj och vad händer med den som blir utanför? Familjen är i fokus, men här finns även teman som vänskap och klasstillhörighet. Boken väcker frågor om vilken betydelse klass, förmögenhet och anseende har i ett samhälle, och hur mycket man kan påverka om man inte tillhör den högre klassen.

Små eldar överallt är absolut en läsvärd bok, och jag är säker på att många kommer höja den till skyarna och lovorda den på samma sätt som läsare utanför Sverige har gjort. Jag personligen är lite besviken efter läsningen. Dels så tror jag att mina förväntningar var lite för höga, och dels så finns det delar av berättelsen som jag inte köper rakt av. Jag känner inte så mycket för karaktärerna och bryr mig inte så mycket om vad som händer med dem, tyvärr. Det är dock en väldigt välskriven bok som jag tror kommer tilltala de flesta och jag kommer rekommenderar andra att läsa den. Och jag tyckte om boken tillräckligt mycket för att vilja läsa fler böcker av Celeste Ng framöver.

Betyg: 3,5 av 5

Titel: Små eldar överallt

Författare: Celeste Ng

Sidor: 358

Förlag: Albert Bonniers förlag

Utgiven: 2017 (På svenska 2019)

”Varm mjölk” av Deborah Levy

Sofia är 25 år gammal när hon reser med sin mamma Rose till Spanien. Rose lider av en mystisk åkomma, vissa dagar är hennes ben förlamade, andra dagar kan hon gå, och hon hoppas att den beryktade doktor Gomez ska kunna hjälpa henne. Sofia haltar vid sin mammas sida, följer i hennes takt. Hon spenderar sina dagar på stranden eller tillsammans med tyska Ingrid, som är både hennes vän och älskarinna. Men Sofia tänker allt mer på sitt liv, som hon lever utan någon fast punkt i tillvaron, med en ofullständig utbildning och boendes i ett litet rum ovanpå caféet där hon jobbar. Hon kallar sin mamma Rose och har inte träffat sin pappa på över tio år. För att försöka reda ut vem hon är reser Sofia till den man i Grekland som gett henne hennes namn, men inte mycket mer – hennes far.

Varm mjölk är en egensinnig berättelse om identitetssökande och om förhållandet mellan en mor och en dotter. Det är en bok som innehåller brustna förhoppningar, svek och alla de känslor som följer med det. Vi får följa en mor och dotter som inte tycks stå varandra nära, men som samtidigt är helt beroende av varandra. De uttrycker inte kärlek, varken för varandra eller för andra, och när Sofia inleder en passionerad kärlekshistoria drivs den mer av passion och destruktivitet än av kärlek. Sofia bär sina sår inom sig och utanpå i form av brännmärken efter maneter, eller ”medusor” som de också kallas. Av allt detta lyckas Deborah Levy bygga en roman som är både fascinerande och fängslande. Det är en bok som suger in läsaren och får en att känna som att man är i Spanien tillsammans med Rose och Sofia. Jag har inte läst något av Deborah Levy tidigare och jag kan inte förstå varför. Om hennes tidigare böcker är hälften så bra som den här så vill jag läsa alla. Jag är väldigt glad att jag har läst Varm mjölk och kanske hittat en ny favoritförfattare, och jag tycker att alla borde läsa den här boken!

Betyg: 4 av 5

Titel: Varm mjölk

Författare: Deborah Levy

Sidor: 261

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2016 (På svenska 2019)

”Tatueraren i Auschwitz” av Heather Morris

Tatueraren i Auschwitz är den sanna historien om Lale, som år 1942, när han var 24, kom till Auschwitz-Birkenau. I lägret får han det fördelaktiga jobbet som tatuerare, och det är i sitt jobb som han först får syn på Gita. Lale blir genast förälskad och ger sig själv ett löfte: han ska göra allt för att han och Gita båda ska överleva tiden i lägret, bli fria och få leva tillsammans. Det är ett löfte som kommer kräva stora risker i en livsfarlig miljö.

Levnadsöden och berättelser från andra världskriget är inget nytt, men inte desto mindre viktiga. Och mer viktigt känns det om vi tänker på att den generation som var ung under denna tid nu håller på att gå bort. Vi behöver deras berättelser för att inte mänskligheten ska begå samma misstag igen. Heather Morris har under flera år umgåtts med Lale Sokolov och nedtecknat hans historia. Lale är en fascinerande ung man, som lyckas smuggla ut diamanter och in mat i koncentrationslägret. Han får tag på medicin när Gita är sjuk och hjälper henne att få ett bra jobb i lägret. I en tid då allt handlar om att överleva riskerar han sitt liv dagligen för att hjälpa andra att få det lite bättre. Tatueraren i Auschwitz är en viktig bok. Den är bra skriven, men samtidigt lättläst vilket gör att jag kan rekommendera alla att läsa den. Den är både spännande och intressant, och svår att lägga ifrån sig. Det enda jag saknar är ett större djup i boken, som författare kan få fram om de skriver sin egen historia. Jag har dock förstående för att det är svårt att beskriva andras tankar och känslor på detta sätt, och tycker ändå att Heather Morris gör ett bra jobb. Jag kan inte annat än beundra Lale och fascineras av hans berättelse. Att läsa om livet i ett koncentrationsläger är aldrig roligt, men så viktigt och jag hoppas att många läser denna bok. Vi måste få dessa berättelser att leva vidare och jag rekommenderar alla att läsa om Lales livsöde.

Betyg: 4 av 5

Titel: Tatueraren i Auschwitz

Författare: Heather Morris

Sidor: 270

Förlag: Nona

Utgivningsår: 2018

Stort tack till bokförlaget Nona för recensionsexemplar av boken!  

”Haggan” av Aase Berg

Thelma och Victor inleder en relation trots att de båda är gifta. De blir upp över öronen förälskade och bestämmer sig för att de vill leva tillsammans, att de ska lämna sina respektive och bygga en framtid ihop. Och Thelma gör just det. Hon lämnar sitt trygga äktenskap för att satsa på ett liv tillsammans med Victor. Men Victor har svårare att skiljas från sin fru, och kommer ständigt med nya invändningar till varför han inte kan lämna henne. Till slut inser Thelma att hon bara är Victors älskarinna och då förvandlas hon till en hagga. Och ingen vet hur långt en hagga är villig att gå för att nå sitt mål.

Jag ska erkänna att jag hade väldigt stora förväntningar på Haggan. Varje gång det kommer en bok om kvinnor som gör uppror blir jag taggad och vill läsa och älska boken. I det här fallet blir jag dock ganska besviken. Det börjar bra, med slagkraftiga uttryck om vad det innebär att vara en hagga, och om hur vi kvinnor borde stå upp och inte låta oss utnyttjas i kärleksförhållanden med män. Men sen tappar boken kraft. Haggan (Thelma) har många åsikter om kvinnor och män i relationer, en del som jag håller med om och andra som jag tycker är mindre relevanta. För att vara en hagga så tycker jag dock att Thelma är alldeles för snäll. Hon fortsätter att älska Victor boken ut och jag får inte känslan av att hon verkligen vill hämnas på honom, så som en hagga borde vilja göra. Visst är hon på detta sätt mer realistisk, och beter sig så som de flesta nog skulle göra i en liknande situation, men det här är litteratur och då vill jag inte nödvändigtvis ha det mest verklighetstrogna. Jag vill ha något som väcker känslor och frågor hos mig och det får jag inte här. Tyvärr. Det här är en bok som hade kunnat bli så bra, men som är för snäll och mesig för mig. Jag hade önskat mig mycket mer ilska än vad jag faktiskt får av Haggan.

Men självklart så finns det också positiva saker i boken. Inte bara är den välskriven, den tar också upp många viktiga ämnen. Jag tycker till exempel mycket om analysen av klassamhället och hur det påverkar våra relationer. Jag håller med om många av haggans åsikter i boken och tycker till en början om när hon refererar till andra feministiska texter. Men efter ett tag blir även detta ett problem då jag ofta tänker att jag hellre hade läst dessa texter än Haggan. Bland annat så nämns Carina Rydberg och hennes bok Den högsta kasten, en bok som till handling är väldigt lik Haggan men enligt min åsikt bättre. Jag menar dock inte att man inte ska läsa Haggan. Det är en bra skriven bok och jag är säker på att den kommer falla många i smaken. För mig är den dock lite för mjäkig och därför blir det inte bättre än ett medelbetyg. Inte ett dåligt betyg egentligen, men jag hade förväntat mig mer.

Betyg: 3 av 5

Titel: Haggan

Författare: Aase Berg

Sidor: 286

Förlag: Albert Bonniers förlag

Utgiven: 2019

”Mai betyder vatten” av Kayo Mpoyi

I Mai betyder vatten får vi följa Adi från att hon är 5 år fram till 10-årsåldern. Adi är näst yngst i familjen, som är splittrad. Adi bor i ambassadens tjänstebostad i Dar es-Salaam i Tanzania med sina föräldrar och två systrar, medan flera av hennes äldre syskon bor i Zaire. Adi har inget minne av dessa syskon utan känner till dem bara genom berättelser. Berättelser är viktiga för Adi och det är genom berättelser hon lär känna sin släkt, med alla dess många motgångar. Under de fem år vi får följa Adi händer mycket i hennes familj, mycket som kan vara svårt för ett barn att förstå, men Adi tar hjälp av gud för att försöka reda ut de ofattbara händelserna.

Mai betyder vatten är en väldigt stark debutroman. Den kan liknas vid böcker som Stanna hos mig och andra romaner som är skrivna av kvinnor och som utspelar sig på den afrikanska kontinenten. Jag tror att om man har tyckt om några av dessa böcker så kommer man att tycka om Mai betyder vatten. Kayo Mpoyi är en skicklig författare, som lyckas berätta mycket på ganska få sidor. Kapitlen är oftast korta, språket poetiskt, och handlingen intressant. En annan sak som Mpoyi, och flera andra liknande författare lyckas med, är att berätta om hemska saker men med ett vackert och fängslande språk. Det känns som att det passar in i boken, som att det på något sätt får symbolisera hur barnet inte förstår hur hemskt det som händer verkligen är. Och jag ska här varna de som inte gärna läser om sexuellt utnyttjande av barn, att om man inte vill läsa om detta så ska man inte läsa den här boken.

Det händer ibland att jag läser en bok som jag vet är fantastisk, men som inte riktigt fastnar hos mig, och så är det tyvärr med Mai betyder vatten. Jag vet att det här är väldigt bra litteratur, att Kayo Mpoyi är en fantastisk författare och att det här är en bra berättelse, men något gör att jag inte riktigt kan ta till mig boken på det sätt som jag skulle vilja. Kanske är det bara att jag läser den i fel tid i livet, kanske är det att jag inte orkar hålla isär personer och berättelserna om avlägsna släktingar, eller kanske är det att jag har för stora förväntningar på boken. Jag tycker många gånger att texten är fantastisk, men längtar inte efter att plocka upp boken. Jag tror dock att det beror på yttre omständigheter, och jag kanske kommer läsa om den här i framtiden för att se om jag ger den ett högre betyg då. Jag vill absolut rekommendera andra att läsa den och jag hoppas att Kayo Mpoyi kommer att ge ut fler böcker, för jag är nyfiken på att läsa mer av henne.

Betyg: 3,5 av 5

Titel: Mai betyder vatten

Författare: Kayo Mpoyi

Sidor: 254

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2019

”Floden” av Markus Lutteman

När Jonathan kommer hem från en affärsresa beter sig hans familj konstigt. Det är som att de inte ser honom, inte noterar att han är närvarande. Han ger sig ut på en biltur och blir då stoppad av polisen, men även de beter sig annorlunda. Han vet inte riktigt vad de vill ha av honom, men de erbjuder honom en väg ut – bokstavligen då det handlar om att ta bakdörren ut ur den byggbarack de befinner sig i. Väl ute ur den befinner han sig i en skog och tror sig vara jagad av något. Han skyndar mot en flod där han får syn på en flotte med tre män och tar sig ombord på denna, men ingen av de tre männen verkar veta var de är eller vart de är på väg. Sakta flyter de vidare på den mörka floden på väg mot det okända.

Floden är en mörk och suggestiv roman, full med existentiella frågor. I takt med att Jonathan reser på den okända floden så gör han även en resa i sitt inre. Uppenbart liknar den Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, men här finns även paralleller till Dantes Inferno (från Den gudomliga komedin). Boken är spännande, skräckfylld och fängslande. Att någon färdas på en mörk flod genom en okänd lika mörk skog är nog för att få mig att vilja läsa en bok. Och jag blir inte besviken av denna – tvärt om! Jag vill hela tiden läsa vidare, vill veta mer och förstå mer om den värld Markus Lutteman målar upp. Det är som en mörk skräcksaga för vuxna, och jag tycker väldigt mycket om det. Jag skulle inte kalla det en skräckbok, men den har vissa inslag som kan anses skräckaktiga. Boken är lättläst, med relativt korta kapitel, vilket gör det ännu svårare för mig att lägga den ifrån mig. Det här är en bok helt i min smak, och i många andras med hoppas jag. Jag blir nyfiken på att läsa mer av Markus Lutteman och kommer absolut hålla utkik efter vad han ger ut i framtiden. Och jag rekommenderar alla som inte är alltför mörkrädda att läsa denna bok.

Betyg: 4 av 5

Titel: Floden

Författare: Markus Lutteman

Sidor: 244

Förlag: Bookmark

Utgivningsår: 2019

Stort tack till Bookmark förlag för recensionsexemplar!