I augusti 1990 hittas en baby vid Kallmyren. Hon är full av
insektsbett och närmar sig döden. Babyn räddas, men av flickans mamma,
polischefen Wiking Stormbergs fru Helena, finns inte ett spår. Hennes kropp
hittas aldrig, men man tror att hon har gått ner sig i myren. Inget hörs från
Helena och Wiking kommer aldrig över förlusten av sin fru. Men så, en
eftermiddag 30 år senare, får Wikings som Markus ett brev. Det är ett brev som
uppmanar honom att inte tacka ja till ett nytt forskningsprojekt på Robotbasen
där han jobbar. Brevet är skrivet med Helenas handstil och undertecknat med
hennes speciella tecken: en stjärna som liknar ärret på hennes mage. Wiking
tvingas ifrågasätta om han håller på att bli galen eller om någon verkligen
hotar hans familj.
Kallmyren är en fristående fortsättning på Liza Marklunds
senaste roman Polcirkeln. Jag läser sällan deckare och kriminalromaner, men
Polcirkeln tyckte jag om. Jag hade ganska höga förväntningar
på Kallmyren och även om jag inte tycker om den lika mycket som
förra boken så är jag inte direkt besviken. Jag får vad jag har förväntat mig,
en lättläst och spännande deckare som går snabbt att läsa. Ibland är det inte
mer jag behöver. Jag vill bara få läsa något för att fördriva tankarna ett tag
och Kallmyren passar väldigt bra till det. Den är lite
förutsägbar och överraskar inte ofta, men den är ändå underhållande. Det är kul
att återse Wiking Stormberg och få en lite annan bild av honom än den jag fick
i Polcirkeln. Jag tror att den som gillade Polcirkeln kommer att
tycka om även Kallmyren, och vill man ha en snabbläst deckare är
det här en bra sådan. Rekommenderas varmt.
Betyg: 3 av 5.
Titel: Kallmyren
Författare: Liza Marklund
Sidor: 369
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 2022
